| | Leksands IF är en klubb som gett mycket åt båda håll. Många roliga och helt fantastiska minnen man aldrig glömmer, även tårar och besvikelse som kommer att finnas hos en jämt… Vägen till leksing Varför jag just blev en leksing är lite lustigt. Det hela började med att min familj alltid åkte till Dalarna på semester, som en tradition är det nu. Sen när jag började få lite ålder och när jag började fatta sport mer och mer så åkte vi ett år till Leksands camping. Det första året var helt normalt, det var året efter när vi åkte dit igen som jag började känna mig hemma i Leksand. Det kändes så underbart att få komma dit! Hur det kom sig att jag började heja på Leksands IF är fortfarande en gåta för mig. Men troligen att jag kände mig hemma och att mitt öde sa att det var rätt klubb.
För jag är ju smålänning egentligen, fast jag kallar mig hellre för en Tokig Mas. Efter denna mer eller mindre lustiga väg har jag nu blivit en fast och trogen supporter som följer det allra minsta som händer i den kära klubben Leksand. Förstås finns det sina nackdelar med att vara leksing i Småland. Det finns ju tyvärr väldigt många som håller på HV 71. Det kan göra livet surt ibland, det kan jag lova. Men ingen kan trycka ner mig ändå, jag säger som klacken sjunger ”Stå upp så som masar gör”. Jag står upp, ingen kan någonsin få mig att krypa. Föregående säsong Den föregående säsongen var en stor besvikelse för oss alla. Kan sammanfatta den kort med några ord som säger det mesta; besvikelse, sorg, misslyckat, Tjeckien, kvalserien, allsvenskan, UNDERBAR PUBLIK. Det är väl så denna säsong har varit i stort sett. Ett lag fullt med tjecker och andra spelare som aldrig haft någon anknytning med Leksands IF. Jag menar att det var för få som spelade med hjärta. En annan avgörande faktor i denna katastrofala säsong var också inledningen av serien, det blev alldeles för svårt att hämta upp. Nog om denna säsong, det är bortglömd historia. Tankar och Favoritspelare Just nu har man ett ganska sårat och tungt hjärta som man bär på. Det skulle underlätta om vi hade klarat kvalserien. Men nu blev fallet icke så. Efter första matchen mot Rögle i kvalserien kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar. Jag visste att detta skulle gå ut skogen, att helvetet skulle bli ett faktum. Jag satte mig i mitt rum. Med en stängd dörr och helt tyst försökte jag förstå vad som hade hänt. Tiden stod stilla, klockan slutade ticka och det kändes som om hjärtat slutade slå.
Jag ville bara spola tillbaka tiden, få en andra chans. Det var också då jag grät en extra tår för att vi inte längre har sköna lirare som Per – Erik Eklund, Christer Olsson, ”Masken”, Tomas Jonsson, Tomas Forslund och ”Sigge” på planen längre. Jag ville tillbaka till den tiden, den goda tiden. Dessa samtliga herrar hade en mycket stor plats i hjärtat när de spelade, och jag älskade verkligen deras sätt att representera klubben på. Självklart finns de kvar i hjärtat, och kommer alltid att göra. Dessa gentleman spelade i klubben när jag blev leksing, därför är det extra speciellt för mig.
Jag minns förr när det var den tiden. Bara leksingar i vårat lag. Jag kom hem från en vanlig skoldag och verkligen längtade till klockan var sju! I skolan hade jag ingen lust eller ork att tänka på matte och svenska, det var hockey och Leksand som gällde. Skulle de vinna? Skulle mina största favoriter Pelle Eklund eller ”Masken” näta? Det pirrade i magen hela dagen.
När klockan slog sju kom också den där signalen på radiosporten som betydde att det var dags för sport, dvs. hockey för min del! Sen satt jag där med min bror och mor i soffan i vardagsrummet och lyssnade på varenda omgång, samtidigt som tex-tvn var på också. Sen när signalen för mål kom och man hörde publikens jubel i bakgrunden. Då visste man vilka som gjorde mål, det var Leksands IF! Vilka otroliga minnen man får när jag tänker tillbaka, har just nu en oerhörd gåshud när jag skriver detta stycke. Det är väldigt stort för mig. Bästa minne – Masinvasionen! Ni som var med på masinvasionen i Jönköping 040106 vet hur det var. Men ska uttrycka mina känslor om hur jag såg på den otroliga upplevelsen.
Jag minns att jag längtade enormt till matchen. Det skulle ju bli invasion mot ett lag som HV 71 som jag för övrigt tycker illa om. Därför att man får höra så mycket som smålänning när de har turen och vinner mot Leksand. Fast denna gång visade Leksand sin skicklighet och kunde göra denna resa till något helt underbart!
Innan matchen åt vi med alla leksingar som hade åkt upp innan för att ladda. Efter maten fick vi träffa tränaren och spelare som Stefan ”Loppan” Hellqvist som spelade i HV då. En trevlig uppladdning och mycket fint folk. Men det var inte det som alla väntade på, alla väntade på nedsläpp!
När vi gick in i arenan för att erövra bortaläktaren blev det trångt direkt i klacken. En del gick över till HV – klacken men blev bortkörda. De fick istället komma över till oss och trängas lite mer.
Det blev riktigt tajt i klacken men huvudsaken var att alla var leksingar! Då om någon gång passade hejaramsan ”bara leksingar, överallt leksingar” in utmärkt.
När matchen drog igång hade klacken redan dragit igång för en timme sedan! Stämningen gav gåshud och man hörde inte HV – klacken någon gång under matchen. Ständig sång från Leksands – klacken och det var aldrig någon snack om saken vilken klack som hördes mest.
Matchen ja. Den var riktigt nervös! Fy, det fanns inte många nagelband kvar efter signalen. 4-3 blev det till oss och den sista minuten pressade HV på rejält, men denna match var vår helt enkelt.
Vi vann en oerhört bra och jämn match, men framförallt klackmatchen. ”Det finns bara en klack i hallen.” Bara att tacka de som gjorde detta till en möjlighet. Jag hoppas på något liknande snart, och ännu ett härligt minne till leksandshjärtat! Tim Wenemo, medlem i Tokiga Masar Götaland
Tillbaka till krönikor | | | |
